Micke Berg

Saga, min mor och jag. Det är svårt att gå förbi min mamma då jag ska skriva om mig själv. Hon blev med barn med en man som hon aldrig mer träffade, var ung, bara bara 18 då hon hon blev gravid. Inte blev livet enklare då jag kom en månad för tidigt, fick ligga i kuvös, 2kg liten, men jag överlevde. Mamma blev dock illa behandlad av sin pappa som på något vis försköt henne då hon var gravid och det var nog anledningen till att hon tog mig och flyttade till Skeppsholmen då jag var ett år. Mamma fick inget enkelt liv och hon dog också alldeles för ung, efter flera omgångar på mentalsjukhus och ständiga fysiska plågot. Men ändå, måste jag hedra henne, hon var en kämpe, en ganska underbar mamma trots allt svårt hon gick igenom.

Familjen Gahnström, på Skeppsholmen. I mässen där befälen åt. Det fanns en jukebox som jag brukade spela skivor på. Min moster Maja, hon till vänster, brukade låsa upp luckan där pengarna låg i jukeboxen och så kunde jag lägga i pengar, välja fem låtar och stå och se hur skivorna las på, nålen på skivspelaren kom i kontakt och musiken strömmade ut i lokalen

Eva. Jag träffade henne på Ringvägen, vi köpte glass tillsammans. Hon hade sockor i sandalerna och vi blev ett par.

Gärdet. 1969, på den tiden kunde man fråga en ung tjej om man fick fotografera henne, sedan kunde man gå till en klädaffär och fråga om kläder som man ville låna till fotograferingen. Det var inget märkligt. Idag verkar det inte fungera så, men bilden är tagen i en blankplåt som jag använde då jag torkade min kopior som jag gjort i mörkrummet. Kameran är en Nikon F som jag köpte 1969 i en Fotoaffär på Hornsgatan, sedan klistrade jag den full med blommor.

Roskildefestivalen 1974. Jag somnade framför scenen då ett av de värsta hårdrocksbanden spelade. Bilderna kom att publiceras i tidningen Foto, och en av dom låg upp och ner, men jag var glad ändå.

Nordirland 1972, ett av mina första jobb utomlands. Jag hade en engelsk armejacka, med kulhål. En ung man kom fram och roterade med fingret i hålet och låtsades skjuta mig. När jag gick fel bland husen, kastade ungarna sten på mig. Det var ingen enkel resa.

Maggan, som var med och startade vår bildgrupp, Grupp Fem, i Lund. Hon försvann efter ett tag, jag försvann också, alla som var med och startade gruppen försvann, men nya kom till, Mats Bäcker mfl.

Christiania 1974, medlemmar ur teatergruppen Solvognen.

Christiania. Hon var svensk konstnär. Det visste jag inte då, men jag mötte henne i affären på Christianias huvudgata. Jag blev som träffad av blixten, sedan försvann hon, men en morgon kom hon på vägen mot affären igen. Mitt hjärta bultade och jag tog bilden i farten, sedan, kanske femtio år senare, googlade jag upp henne, såg att hon var svensk konstnär.

Bilbao. Baskien. Demonstration och fiesta på samma gång. Baskien och jag hörde ihop. De allvarliga baskerna, klimat, regnet och vinet, de sköna festivalerna och de varma människorna som i varje ögonblick var beredda att kriga mot Francos fascism.

När Franco dog, körde jag från Andalusien, till Baskien, halvvägs, på det spanska höglandet tog vi in på ett hostel, fick varma vattenflaskor som vi la i sängen. På morgonen klättrade jag upp i kyrktornet och tog bilden.

Baskien, utanför San Sebastian, fick jag höra om en Etakontakt. Jag åkte dit, en övergiven by i bergen. Jag möttes med stor misstänksamhet, sov över i byn, bar ner lamm till en marknad, sedan åkte jag vidare utan att ha fått veta något speciellt.

San Fermin, Pamplona, en galen fiesta, tjurfäktningar och tjurrusningar. En ovärdigt plågsam kultur för tjurarna, hästarna och de som skadades.

Kv Mullvaden 1977-78. Fyra trappuppgångar som ockuperades för att rädda husen från riving. Ett år, den stora grejen för mig var att Jag träffade Vivi, som jag hade ett fint förhållande med.

Mullvaden 1978. Husen revs och det blev en viss tomhet inom mig, men vi hade ändå försökt och vår aktion kom ett leda till att man rev med mer omtanke i Stockholm.

Mullvaden 1978. Nina säger farväl till husen.

Teatergruppen Jordcirkus i Hamburg. Efter Mullvaden fortsatte jag att resa och dokumentera Jordcirkus.

Teaterfestival i Zurich

Nina i Christiania 1979

Mullvaden 1978

Skogsnäs. Efter kv Mullvaden rivits fick jag ett tips om att åka till Skogsnäskollektivet i Ramsele. Jag kom att resa fram och tillbak i två år. Skogsnäs var som en vacker tjärn i en mörk skog. En tid jag aldrig glömmer, så befriande vacker och viktig.

Lillis kör skogshästen.

Ola och Ingrid, fick sitt barn, Mira. Det var en tung förlossning, ilfart till sjukhuset i Långsele. Ingrid snackade ursprungsstockholmska, och var lärare på skolan i Skogsnäs. Ola var en som fixade det mesta, vare sig det gällde bilar, motorsågar, skönt par..”

Systrarna Mårskog.

Hannah tar ett dopp i Skognäsfloden.

Hemförlossning med tända ljus.

Zimbabwe. Efter skribenten Stefan Lundstöm och jag avslutat våra år i Skogsnäs så kände vi att den sk ”Alternativperioden” var över och vi började resa ut i världen till politiska konflikter. Zimbabwe var en sådan, de hade precis avslutat sitt inbördeskrig, rasisterna fått stryk och en ny nation skulle byggas.

Nicaragua. Jag följde med en sjuksköterska på sin tur i byarna. Den här fina ungen var på en vårdcentral där det satt många i väntrummet och de hade alla ”avmagringssjukan”.Ingen visste vad det var för sjuka men den skulle snabbt få ett namn: Aids.

Berlin. Jag har haft två perioder i Berlin, först i Kreuzberg, där den här bilden är tagen och senare i gamla Östberlin efter Muren revs.

Berlin. Grabbarna satt helt perfekt, fick en känsla av att gå i Cartier Bressons fotspår.

Berlin. Sjukvårdare vid gatudemonstration.

Party Östberlin. Den stora favoriten var Sara Leander, hon var superstor i Öst.

Berlin, före Muren. Jag hade två perioder i Berlin, den ena i Väst och den andra i Öst, efter att Muren rivits. Berlin var fint men jag kände mig aldrig riktigt hemma. En stad för nattugglor, jag är mer en morgonmänniska.

Kat, Prenslauer alle. Vi möttes på Naxos, Sedan pendlade jag mellan Stockholm och Berlin. En ofattbar kärlek som tog slut eftersom jag insåg att jag iinte skulle orka starta upp en ny familj.

Berlin, vi bodde i ett hus som fortfarande hade kulhål i väggen från kriget. Det var en speciell känsla att bo i gamla öst, ett ställe som sprudlade av energi efter att muren fallit.

Jag vandrade ofta i de koleldade husen. Det var som att flytta sig tillbaka 20 år.

Kat, hade en schäfer som rymde ut på nätterna, själv sålde hon vin, klättrade i träd och var en oerhört solidarisk människa.

Kulturhuset. En bild som någon annan påpekade att den var bra. Gunnar Smoliansky fick kopiera bilden, vi signerade båda den, såldes till en samlare i Gamla stan. I sedvanlig ordning fick jag aldrig betalt.

Stockholm Blues. Fem år på gatan, svartvita bilder med en filmkänsla. Det blev en bok och en utställning. Journal förlag. Det skrevs en recension i NY, ” En svartare bok har aldrig gjorts”.

Det tog fem år och jag publicerade kanske 37 bilder i boken. Stockholm Blues.

Skansen. När bilden kom upp på en utställning sa en kille till sin tjej: Jag vet var den är tagen. I Barcelona. Jag sa givetvis ingenting.

Kära Ulrika, du finns inte mer.

Tina Messing, en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Stockholm Blues. Jag använde ofta min 21 mm vidvinkel på Leican. Det objektiver kräver att man går mycket nära.

Slussen, den sluss som inte finns längre.

Hammarbymarschen, den årliga.

Johnny Rotten/ Sex Pistols. Vi kröp in under ett bord tillsammans och där tog jag bilden.

Johnny Melvielle, Artist.

Christer Strömholm, en vän, en filur.

Tina

Wenke

Tina, Mallorca

Ebba Grön,

Tomas Andersson Wij

Circus Archaos

Wenke Rundberg, min fru.

Lotta

Patrik Miller, satt bakom ett krogfönster då jag passerade, drog ett snabbt knäpp och sedan var han i historien.

Fader, sonen och älskaren. När jag var runt fyrtiofem gjorde jag ett seriöst försök att ta reda på vad som skett med min mamma, vem som var min pappa och konstigt nog så kom det ett brev på posten en dag, där det stod att min riktiga far hade dött och att jag hade 8 halvsyskon, varav två i USA. Jag kom inte längre där och om min mor fick jag inte heller veta mycket eftersom alla som visste något nu var döda.

Fricirkusartister. En blev cirkusdirektör för Cirkus Cirkör. Den andre återvände till Frankrike.

Musiker

Tom Waits, på ett kallt hotellrum ovanför Stureplan.

Alex, min son. Han var alltid lite finurlig som liten.

Småmänniskor, en bok jag gjorde från Fritis. Tina Messing skrev en vacker text.

Rålambshovsparken. Brandkåren kom på besök och sprutade skum

Samma dag som Jasplanet störtade på Långholmen plåtade jag de här ungarna i parken. Jag stod på bron tillsammans med Nils Johan Norenlind. Han hade sitt 400 mm teleobjektiv påskruvat och vi såg båda hur planet gick i spinn och jag hörde Nils Johans motor smattra. Jag visste att nu kommer han att tjäna pengar. Han försvann och dagen därpå var hans bild över hela världen. Den här bilden har levt en betydligt lugnare tillvaro.

Jag har aldrig varit någon familyman, även om jag älskar mina barn och levt i långa förhållanden, men de här barnen som jag fotograferade till boken Småmänniskor satte sig i mig. Ibland kan jag möta någon vuxen människa på gatan som tilltalar mig, då är det en av ungarna från boken, kanske det var trettio år sedan vi sågs sist, men mötet är ren lycka.

Naxos är mitt andra hem. Cartier Bresson min absoluta favoritfotograf. Det finns många fotografer men han var den som så elegant satte ihop bilderna i fenomenala kompositioner, som levande tavlor , mästerverk, En annan fotograf jag älskar är Christer Strömholm, inte nog med att han var en god vän, hela hans livsstil tilltalade mig. Bo på olika ställen, leva ett enkelt liv. En tredje fotograf jag tycker om är Joseph Koudelka, och inte för att tala om Sune Jonsson. Sanningen att säga så vet jag inte om jag är så intresserad av just bilden, mer kombination av text och bild, typ Slas, eller Danny Lyon, han med Bikerider. Jag är ingen svulstig fotograf, jag söker mer ett poetiskt uttryck.

Vi har en hemlig strand, vi åkte dit och tog den här bilden då vi gjorde boken ”Maja reser till Grekland.”.

Wenke på samma ställe.

Oändliga somrar på Naxos stränder och vi bodde högst upp i den gamla stadsdelen Kastro.

Hästarna på Prokopios.

Omslaget till vår första grekbok tillsammans. Wenke skrev en fin text och jag plåtade lite mer meditativt än vanligt.

Mina bilder kommer som i perioder av mitt liv. När jag fick barn, gjorde jag barnbilder osv,, men så kom det en period då jag var tom, saknade ämnen, och vi reste varje fredag till vår lilla stuga i Södermanland och Noheden. Det var en fin tid, enkel, vi hade en Volvo, en katt och varandra.Det lilla torpet hade fönster åt alla håll och jag cyklade flera mil på förmiddagarna då Wenke skrev på någon bok. På eftermiddagen badade vi eller det blev en utflykt, middag i det svenska sommarljuset. På söndag kväll körde vi ofta tillbaka till stan.

Rotundan.

Jag har alltid älskat kvinnor mer än män. Kanske beror det på att jag växte upp i ett starkt kvinnokollektiv. Ska jag hårdra vad jag tycker är viktigt i livet så är det kärlek, mycket sex och samtal. Eftersom jag aldrig har haft ett jobb, aldrig varit anställd mer än några månader, då jag var ung och jobbade på fabriker och sjukhus, så vet jag nog inget om arbetsliv. Mitt arbetsliv som frilansande berättare har aldrig varit svårt eller stressigt, det har varit min passion, tillsammans med kärleken, sexet och samtalen.

Rutger Fuchsgatan 4, 1977.

Tina, Mallorca, på jobb för Vagabond.

På ön Elba. Turnè med ett cirkussällskap. regeln var enkel: Vi kommer inte att få betalt, men de bjuder på mat och dricka. Vi år och drack som fan, och mycket riktigt. Då gaget skulle hämtas fanns ingen på plats.

Wenke, Naxos.

Lotta, Stockholmsvinter.

Afghanistan, Kabul, 1974. Jag älskade Kabul, Herat, det var innan ryssarna kom. Jag tränade karate i en park, såg alla på häst. Till helgen var det offentlig dans för män, man bjöd upp varandra och brottades. Ett land som idag har krossats på alla möjliga sätt.

Lina och Åse, Kaffebar Skåningen.

Jag och mitt barnbarn, Mourad.

Framtiden och det som passerat? Just nu, 2025, tycker jag det är en svår tid, men jag är ändå optimistisk. Mitt arbete uppskattas aldrig i finkulturen, hos dom som bestämmer och ända fick jag Garanterad författarpenning, dvs en fast summa pengar tills man blir 70, och det varje år . Ett otroligt stipendium. Jag har också fått Lennart af Petersens mycket hedrande Stockholmpris, Gullers stipendium, Sune Jonssons och även Nöjesguiden. Jag har fått mycket, men jag känner ända att jag inte accepteras. Kanske är det min arbetarklassbakgrund som spökar, kanske är det att jag inte orkar slicka för många äschlen för att få det jag vill. Vi får se, jag önskar bara göra en bok, en utställning och en film till, sedan kan jag som Cartier Bresson lägga av, odla min trädgård på min ö i Grekland, bilderna kommer ju ändå alltid att leva. Genom en sajt som den här och andra, kommer bilderna aldrig att dö. Det är fint att känna och det gör mig också stolt och glad.

Min vän, den eminente filmaren och skribenten Claes Gabrielson, envisas med att jag alltid ska publicera den här bilden från Skogsnäs, så varför inte?

Alla bilder har ett minne. Tyresö slott. Jag tänkte ett tag att vi skulle flytta till Tyresö, helst på i någon arbetarbostad på Tyresö slott. Det blev inget, precis som det inte blev något då jag fick erbjudande om att bo på Skeppsholmen. Jag har haft två drömmar om att bo, den ena drömmen i en stad typ Barcelona, men kultur, mat och folk, men alla stora städer blir numera galna turistmetropoler. Barcelona är ju helt förstört. Den andra drömmen var att bo i ett hus med två, tre rum, runt Medelhavet, ha en motrocykel, leva ensam och enkelt. Numera är det den sista drömmen som gäller.

Twang, kafè på Katarina bangata, södermalm. Eftersom jag aldrig haft en anställning, förutom mina extrajobb i ungdomen, så är ett kafè en nödvändighet, en eller två ggr om dagen. Ett slags öppet kontor, där jag inte gör mycket, mest lyssnar, tänker och berättar. Tror inte jag skulle kunna bo någonstans utan kafèkultur.

Eva, Lund 1974.

Vivi, Hamburg.

Tomas Andersson Wij, Mykonos.

Nsxos, på hett tak.

Det sista badet. Varje år har ett sista bad. Jag räknar sommaren som slut då jag tar på mig strumporna.

Kameror? Jag har alltid gillat leicor, men under de flesta av av mina år hade jag en Leica och en Nikon, på Leican hade jag 21 mm och 35 mm, vidvinklar och på Nikonen 180 mm tele. Bra combo, när det digitala kom 2007, så hade jag några svåra år, för allt var uruselt, men med tiden blev det bättre och idag kör jag oftast med mobilen eller en lite Sony Rx 100.

Sex är svårt, man bör nog vara kär för att få in feelingen.

Rom, finns inget härligare än en bra motorcykel.

Jerusalem, redan på 80-talet då jag var med och gjorde en bok om situationen, var det galet. Idag är det vidriga folkmordet det mest deprimerande jag varit med om på många många år.

Sydafrika och Zimbabwe, två av de härligaste länder jag besökt.

Jordcirkus i Hamburg, 1980.

”Jojje”, den gamle läraren och rektorn är en av dom jag fikar med. Han sitter alltid på Fiket och är han inte där, då ligger han på sjukhus. Han har lika många liv som en katt, kanske fler?

Malin, Skeppsholmen.

Götgatsbacken, här jobbade mina morbröder, Kurt och Allan, den ene positiv, den andre mer eftertänksam och problematisk. Tvillingar, dessutom. Jag minns Krönet, den fina fiket, som drevs av italienare, med en vattenbrunn och stolar i bast. Jag fick alltid grön läsk av mina morbrörder.

Pierre, psykolog, och en av de sköna snubbar som frekventerar vårt fik.

Sex Pistols, märkligt band, inte speciellt bra, men slog över hela världen, kanske var det attityden?

Skånegatan, få unga fattar hur Skånegatan såg ut för fyrtio år sedan. Tevere, en krog, posten, och sedan en del lulliga gubbar och gummor på bänkarna runt omkring gräsmattan, konstnärerna och silversmeden, ja, inte var det mycket. Jag gick mest på LillaParis. Dit kom Slas ibland också.

2025, är det något jag saknar så är det vad jag kallar det hämninsglösa knullandet. Jag läser om att ungdomarna idag har mindre sex, i mina ögon verkar det helt rubbat. Bra sex, mycket sex är ju nyttigt och kanske livets viktigaste beståndsdel?

Maud Nycander, sjuk i Madrid, Julafton.

Lotta, i min drömlägenhet, som jag blev av med då lyan renoverades och hyran höjdes.

Kjell Gammal, filosof, gamäng, Hammarbyare…

Janna. Hennes mamma hade en syateljé i Gamla stan. Nu jobbar hon på Skansen.

Allèn på Katarina bangata. Nyår, jag vet inte vad jag känner längre för Stockholm? Det är något som saknas, de nya människorna som flyttar in till vår stadsdel fattar inte riktigt grejen, Östra söder, ett ställe där ingen ville bo på sjuttiotalet, är nu hetast i stan och det irriterar mig. De tror grejen är att byta kök mot sovrum, renovera som en galning och tre år senare flytta och inte ha kontakt med en enda människa i kvarteren.

Nyår i Sofia.

Janne Lundqvist, arkitekt och Hammarbyare. Här på vårt stamlokus ” Harvan” på Bondegatan. Janne känner alla och alla känner Janne. Det är bara så.

Claes och Gibson, Twangs bar.

Maia, min dotter, uppväxt på Söder, men konstigt nog nu i AIK-land, Solna. Känns lite underligt?

Twang, det här blir sista delen, eftersom det har skett ett skifte inom bildberättandet och konsten överhuvudtaget. Jag har alltid haft min dokumentära stil och jag försökte under några senare år göra två böcker och jag skrev också två böcker, skickade till förlag och utställningslokaler. Inget napp, samtidigt så kan jag på en månad ha upp till 700 000 besökare på Facebook. Det är något som inte stämmer helt enkelt. Var finns publiken och var når man ut? Svensk fotografi är en ankdamm, så är det, men jag tycker just dokumentärfotografin har fått orimligt mycket stryk. Ett av projekten jag gjorde var ” De osynliga åren”. Det här och de kommande är från det projektet.

Katarina bangata, från mitt fönster. Det här är vad jag kallar en pusselbild, är inte så förtjusta i dom. Jag vill ha enkla bilder som uttrycker något.

Naxos, myggnätet.

Twang. Jojje, den evige, sitter altid på Twang, varenda dag och de dagar han inte är där har han hämtats till något sjukhus med ambulans.

Brit Rundberg, som gick bort 2025

Morgon på kolonin. Vi har en kolonilott under Södersjukhuset. Det är inte som att vara på landet, men det är tio minuter hemifrån, så man kan säga att det är helt okey att vakna där på söndagsmorgnar.

Mourad, mitt barnbarn. Mitt första. En sådan lycka.

Föräldrar på stan.

Kjell Gammal. Jag har träffat honom på äldre dar, den sanne filosofen.

Jörgen, gitarrlagare och krogägare

Gabrielsson med sina klenoder.

Wenke och Lolita.

Korsningen, på väg hem från Harvest home. Jag har bott på många ställen på Söder, trivdes nog bäst borta vid Mariatorget, haft en hel del fina lägenheter, men med min inkomst så drivs man ur den ena lyan efter den andra, då de renoveras. En hopplös livsstil och därför har nästan hela den unga generationen lämnat söder och det har blivit ett övre medelklasspekoral. Det är enormt trist , men gatorna är som inpyrda i mina gener och jag blir kvar här till den dagen det tar slut.

Brit och hennes syster. Båda över 90 år, fantastiska kvinnor.

En stilla morgon på Södermannagatan. Jag passerade och tog en bild med mobilen. Kafèet har haft många namn. Svart kaffe var väl ett, nu Ilcaffe. Jag går en runda varje morgon. Jag fotograferar sällan, jag bara går, jag har perioder då jag inte ens tar en bild trots att den är fantastisk, det kanske är en signal om att jag borde göra något annat. Bresson målade, jag kollar i alla mina tusentals negg och döstädar. Under min säng ligger 200 bilder klara för en vägg, mina hårddiskar är fyllda. Jag är beredd att resa vidare, till något nytt, kanske till något annat. Vem vet, men i väntan på, så odlar jag mina drömmar.